Okej, så nu har jag varit hemma i lite drygt 3 veckor. Tre veckor och jag har inte lyckats bringa mig till att skriva ner mina tankar från Paris och vad mina veckor där innebar. Jag har inte ens haft kraft nog att packa ur min resväska och mitt rum gick från fint städat utav mor, till en krigzon mellan mina kläder och den lilla plats mitt rum bjuder på.
Idag bestämde jag mig dock för att städa, jag tog en paus för en halvtimme sen efter att jag lagt upp mina kläder i sängen, för att sedan försöka att fint lägga in dom i garderoben. Där tog jag en paus, jag är så värdelös på att hålla iordning på en garderob så bara tanken av att försöka är tröttande.
Under pausen jag tog började jag smått reflektera över det kommande halvåret, och vad det kommer innebära. Det ledde till att jag, i min vanliga blogg, kom att skriva lite om vad just Paris innebar.
Såhär skrev jag, på tal om mitt kommande pluggande i Lund.
"Jag har länge drömt om just detta, fylla 20, flytta hemifrån, inse att jag inte går i gymnasiet längre och kan göra vad jag vill. Detta har jag ju dock redan gjort i 8 veckor, i Paris, och verkligheten där, ensamheten, var ett stort slag i ansiktet. Ett slag som kändes underbart, dock, eftersom jag trots allt gjorde det där som jag längtat efter i flera, flera år."
Som ni nog har förstått var mitt lilla äventyr väldigt påfrestande, jobbigt och ensamt. Men samtidigt var det sjukt roligt, spännande och lärorikt. Såklart!
Jag träffade väldigt trevliga och roliga människor, som man kanske tillochmed kan kalla vänner, nu. Kanske vi aldrig träffas igen men tillsammans fick vi mycket fina minnen som ivartfall jag kommer ha svårt att glömma.
Innan jag åkte tänkte jag, som jag nog innan nämnt, "Det gör inget om jag är ensam i Paris i 8 veckor, om jag inte träffar någon, om jag inte gör nånting med någon annan. För jag kommer vara i Paris, och det kommer vara tillräckligt"
Detta var ju såklart inte sant, utan bara tankar av en rädd och naiv brud som tror att hon fortfarande klarar av att vara ensam. Jag lät mig inte ha några större förhoppningar och därför tänkte jag sådär, för jag trodde som sagt att Paris skulle vara tillräckligt.
Men vad som hände var helt tvärtom till vad jag förväntat mig.
Jag träffade folk, hade skitkul, lektionerna vad tidvis galna och ibland skrattade man sig nästan till tårar. Men jag hade likabra kunnat vara nån helt annanstans och upplevt detta. Att jag var i mina drömmars stad gjorde ingen skillnad.
Det var nog det som var det mest påfrestande. Att jag äntligen var där jag drömt mig iväg till så många gånger. Jag bodde i Paris! Om än så bara för några veckor, så var jag där. Men inget kändes rätt, det kändes inte alls som det var meningen att det skulle göra! Att jag var i Paris var inte det minsta tillräckligt! Jag saknade min familj och vänner som jag aldrig trodde var möjligt och under en kort period kunde jag knappt tänka mig vilja komma tillbaka till Paris igen, ens bara för semester.
En stor del för att det var så jobbigt var för att jag var så frustrerad att inget nånsin blir som man tänkt sig, man blir aldrig nöjd och jag blev så förbannad på mig själv, på allt.
Dessutom var mitt boende påfrestande. Frukost endast mellan 7-9.30 och klockan 10 knackade alltid en städerska på dörren och ville bädda min säng. Detta var okej när jag gick i skolan, men på helger när jag gillar att sova länge, länge, var man tvungen att ställa klockan för frukost, sen gick jag tillbaka för att sova nån timme till men väcktes av knackandet, och jag kände det alltid som att städerskorna dömde mig för att jag alltid låg och sov...
Jag hade inga riktiga kokmöjligheter, bara kokplattan jag tagit med hemifrån, och en kastrull till det.
Sen slutade kokplattan att fungare, mitt i ett av mina försök att tillaga något mer än pasta och tomatsås. Jag fick köpa en vattenkokare. Lite senare bad jag min mor skicka ner några tshirtar och hon tog tillfället i akt att, trots jag sa det inte behövdes, skicka ner en till platta.
Sen började dom bygga om där jag bodde och det borrades dagarna i ända, kändes det som. Internet stängde dom av i två veckor, jag var tvungen att gå långa vägar med min dator för att få tillgång till omvärlden. Sedan satte dom återigen igång Wi-Fit och jag var lycklig, tills jag återvände till mitt rum och upptäckte att min laddare till datorn väldigt mystiskt slutat fungera. Jag köpte en ny, för 60 euro, bara för att Ubuntu senare skulle krascha. (av nån anledning fungerade inte internet i windows och bl bla bla, kunde ivartfall inte använda internet) Fick använda mobilen till att ivartfall checka facebook. Plötsligt var man lite mer ensam.
(för att inte nämna att ambulansen ryckte ut minst en gång om dagen, där jag bodde. WWWWWEEEOOOOOWWEEEOOOOO hördes det från den stora vägen inte långt ifrån mig. Jag trodde jag skulle bli galen)
Datorn fungerade ivartfall, vilket i efterhand inte var en positiv sak. Innan jag åkte tipsade min syster mig om att promenera mycket, bara gå ut och filosofera. När hon själv varit på språkresa i 3 månader i Venedig satt hon inne mycket och tittade på Vänner, eftersom hon tagit med sig sin DVDbox. Jag fnissade lite hånfullt åt detta och tänkte "Klart som fan jag inte kommer sitta inne och titta på serier och skit JAG KOMMER VARA I PARIS"
Jag såg nog om varenda film jag hade på datorn, plus serierna. För det blev så. Man tittade när man åt, när man skulle sova, när man var bakis och la hemma hela dagen. Man tittade mycket. Det regnade också mycket, jag var trött hela tiden. Jag gick nog aldrig ut och bara gick runt, filosoferade. Jag visste inte vart jag skulle ta mig, området jag bodde i var liksom inte så roligt, att ta sig till Montmartre med metro tog nästan en timme... nej, då var det lättare att stanna hemma.
Jag visste, medan jag var där, att jag antagligen kommer komma hem och tänka Fan Sofi du skulle lyssnat på Emma, du skulle gått ut mer. Men samtidigt täntke jag att jag vet varför jag inte gjorde det. Jag hatar att göra saker bara för man känner att man måste, och jag kände aldrig för promenader, jag gillar inte att promenera!
Det blev ju dessutom mörkt tidigt, och jag fick anledning till att dra mig för att gå ut ensam när det började skymma och var mörkt. Paris är väl ingen superobehaglig och farlig stad, egentligen men efter att ha blivit tilltalad av random människor några gånger, människor som egentligen inte menar ont men som den svensk man är blir det lite obehagligt, så känner man inte riktigt för att gå ut ensam, om man inte är påväg nånstans förstås.
Jag fick ju dom där rosorna och chokladen av mannen vid affären, Monsieur Ho i affären som ville sjussa mig till Versaille och ta bilder, 16åringen som ville köpa sex av mig, nån random man på metron som frågade var jag kom ifrån och gav mig hans nummer (han var påväg att fråga efter mitt men då skulle jag lyckligtvis hoppa av)
Ja, och så vidare.
Jag längtade hem som aldrig förr, och då har jag ändå en historia av galen hemlängtan. När jag var liten kunde jag knappt sova hos grannen utan att vilja hem till mor och far. Plötsligt kändes inte Nyvång och Helsingborg så jävla tråkigt, längre. Ett tag kunde jag knappt minnas varför jag en gång i tiden helt tvunget skulle bo i Paris. Varför Paris? Jag vet ju varför jag älskar Paris, det är historien, människorna som bott där. Bohemerna, främst. Konstnärerna och författarna. Jag ville leva som dom. Pittoreskt. Dricka vin, vara kreativ, diskutera. Tillslut kom jag underfund med hur jävla dum jag varit. Allt det där kan jag göra här, allt det där gör jag här. Varför måste jag vara nån annanstans? Det är människorna som är viktiga, inte platsen.
Det kom jag till insikt med. Smart va? Otroligt att man måste åka bort sådär för att komma på nått så enkelt. Jag kommer definitivt tänka två gånger innan jag nästa gång blir trött på vad jag har här.
Jag nämnde nånting om att åka tillbaka till Paris öven en helg i februari, då Emelie och Nataliya fyller år på samma dag, till min vän Emma, Hon svarade "jag trodde du var sjukt trött på det stället".
Nej, verkligen inte. Ett tag var jag det, absolut, men det krävdes. Det krävs att det ska kännas skit för att man senare ska förstå att det var asbra. Trots att det vid vissa tillfällen verkligen kändes fruktansvärt så i slutändan lämnade man mina drömmars stad med ett leende, fina minnen och lite mer livserfarenhet.
Fatiskt så förstördes upplevelsen lite av att jag faktiskt var nöjd när jag åkte hem. Det där jag kom till insikt med, under de jobbiga veckorna, mindes man inte så bra när man i slutet bara var nöjd. Jag hade tänkt "jag kan inte tänka mig bo här (pågrundav alla människor, uteliggare, musikerna på metron, osvosv)" men de två sista veckorna kände jag att jag hade kunnat stanna längre. Så när jag kom hem, till Nyvång, som jag föreställt mig skulle bli helt fantastiskt, så kändes det såklart inte så underbart som det hade gjort om jag kommit hem tidigare.
Nu saknar jag det. Jag saknar det där fördömda rummet, att göra äggröra i en kastrull. Mest av allt saknar jag klassen och allra mest; utsikten mellan metrostationerna Bir Hakeim och Passy. WOW, säger jag bara. Varje morgon åkte jag där, när jag skulle till skolan. Seine, under en, Eiffeltornet i förgrunden och i bakgrunden skymtade La Butte med Sockerhjärtat på toppen.
Helt fantastiskt, och jag är sjukt glad över att jag fortfarande tycker det. För när jag vi dett läge inte kunde tänka mig glädjas åt denna stad, längre, så blev jag jätteledsen. Paris var staden jag drömde mig bort till när jag var trött på allt, och nu var jag trött på det? Det var fruktansvärt. Men det löste sig, ju, och det är fantastiskt.
MEN, jag tror inte att jag egentligen saknar Det rummet, Att laga mat med en sked o.s.v. Vad jag saknar är det där med att klara sig på egen hand, att bo själv. För det var jättespännande. Sjukt jobbigt, självklart! Men som jag skrev i min andra blogg, jag har längtat och drömt om att få växa upp lite. Att inte vara en tonåring i gymnasiet som måste följa andras regler. Det jag saknar är att få göra nånting nytt och utmanande!
Vilket den närmsta tiden kommer innebära. Ett halvår i Lund, sen Folkhögskola. Kommer inte vara länge nog på en plats för att bli trött på den, inte än ivartfall, inte förrän jag börjar jobba.
Men ja, det var väl min summering, mina tankar om Paris. Varför det var jobbigt, och jag hoppas ni förstår och inte tycker jag är en gnällig idiot.
Åtta veckor är en för kort tid för att vara iväg på det viset. Men hinner precis komma in i det innan det är dags att åka hem..
Men jag är ändå nöjd, har inte ångest över studieskulderna, och att det skulle vara för ingen nytta, längre.
Jag är, om inget annat, sjukt stolt över mig själv som gjorde det, att jag ändå klarade av det och växte mig grymt mycket starkare av det. Även om det bara var åtta veckor.
Men det kan göra mycket skillnad
Kram på er, och creds till den som orkade bry sig om att läsa all denna skit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skönt att höra att du "vuxit" under resan! Jag tror det är det alla resor och erfarenheter, trots allt, är till för. Och det låter som en otrolig insikt att göra, det där med att det inte är platsen utan människorna som är viktiga! Härligt. Ja jag vet inte, jag blev bara glad av att läsa alltihopa. Kram!
SvaraRaderajag tycker det är fantastiskt kul att läsa det du skriver för vi tänker å fungerar så lika. vet att jag sagt det förr, men det känns tryggt att veta att man inte är ensam och vara en idiot ibland.
SvaraRaderaOch du har så jävla rätt i att det är personerna runt om dig som är viktiga, inte var man är. Nått som jag själv också fattat efter alltför många år att det är inget kul att besöka platser eller göra saker om man inte har något att dela det med. Hellre tillsammans med vänner i en skitstad än ensam i nån storstad.
Det svåra är att lära sig att lyssna på sig själv. för man har ofta ganska bra koll på vad som är rätt för en själv. Man är bara för dum ibland för att lita på det=)