Det slog mig nyss att jag varit i Paris i två veckor i sträck. Det är ju helt sjukt!
Jag känner mig så sjukt jävla dum som inte fattar hur fantastiskt det faktiskt är. Staden som jag så många gånger drömt mig bort till... och nu är jag här. Kan inte njuta av det, vet inte vart jag ska gå. Här finns så många mysiga caféer och sköna jazzklubbar, jag vet bara inte var jag ska leta. Dessutom känns det inte jättemotiverat att gå ut själv, på kvällen. Inte nödvändigtvis pågrundav att man är Själv, grejen, utan mer att, här finns många creepy folk man helst undviker, vilket är svårare ensam.
Var det där ens sammanhängande, det jag skrev nyss? Skitsamma.
Jag hade tänkt dra till Musée D'Orsay, idag. Har många gånger, hemma i Sverige, tänkt att Om jag skulle bo i Paris en längre tid, nån gång, så skulle jag gått dit så ofta jag kunde!
D'Orsay, alltså. Nu har jag som sagt varit här i två veckor och varje dag tänkt Imorgon, Imorgon, Nån annan dag.
Det blir nog så idag, också. Känner inte så mycket för att dra mig ut nånstans, titta på tavlor. Det är regningt, och sånt. Lättare att dra dit nån dag efter skolan, eftersom man slutar halv ett.
Ja ja, hoppas gåsamiddagen var god och att ni andra har en trevlig söndag!
hejje
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror problemet kommer när man överromantiserat ett ställe (syftar inte bara på detta inlägget nu). Typ det där snacket om att allt hade blivit så fantastiskt om man flyttat utomlands. Ja, om man trivs, så absolut, men vardagslivet kommer ifatt en var man än väljer att bosätta sig. Du får glädjas åt att du för tillfället lever ditt vardagsliv (nåja) i Paris. Låter ganska gött.
SvaraRadera-Martell
Det är lite som när man har lov och har planerat att göra så mycket, och sen när skolan börjar igen så inser man att man inte gjort ett skit. Varför? För att man är lat. Men man var nöjd medan man låg i soffan.
SvaraRaderaAtt göra så mycket och att hinna se allt är överskattat.
-Martell igen
Martell jag vet inte vem du är men det känns lite som du känner Sofi elller känner igen dig och det är rätt som du säger. Men att aldrig bott själv eller att behövt klara sig själv och sen bara resa till Paris, drömmen, så är jag stolt över dig Sofi. Jag hade kompis och bodde med svenska tjejor
SvaraRaderaoch ändå kände jag mig så ensam ibland.Det jag ångrar med min vistelse var att jag inte behövde lära mig franska. Kram Mior
Ja, verkligen! Att släppa taget om tryggheten där hemma är ett jättestort steg. Jag vet inte om om jag hade vågat. Vad jag menar är att man nog inte ska ha så höga krav på sin resa. Jag tror att man i efterhand kommer känna att man fått ut sjukt mycket av den ändå. Om inte annat i att man antagligen fått väldigt mycket bättre självförtroende.
SvaraRadera-Martell